Filmrecension: Interstellar

Där Inception skådar inåt, vänder sig Interstellar utåt. Christopher Nolan har skapat ännu en vacker blockbusterfilm som definierar en genre.

DELA

Titel: Interstellar
År: 2014
Speltid: 169 minuter
Betyg: 5/5
Tjänst: Netflix

Jorden är nere på knä i Interstellar, Christopher Nolans senaste filmepos. Enorma sandstormar driver över fälten och genom byar medan invånarna, insvepta i sjalar och beväpnade med kvastar, försöker hålla naturen tillbaka. Som en modern version av 1930-talets Dust Bowl kämpar alla mot en förödande erosion, som torkar ut grödor och långsamt blåser iväg all livgivande matjord.

I denna tröstlösa värld kämpar Cooper (Matthew McConaughey), en före detta ingenjör och testpilot och numera majsodlare, för att hålla ihop familjen. Han dröm om ett himmelrike har för länge sedan kvävts i dammet från stormarna. Men när böckerna börjar ramla ur dotterns bokhylla och dammet på golvet visar sig utgöra koordinatorer till ett hemligt och statsägt NASA-projekt, lett av den skicklige professorn Brand (Michael Caine), tänds glöden på nytt i den äventyrslystne och drömmande fadern. Brand är nämligen i färd med att sjösätta en slags modern Noaks Ark – ett storstilat projekt där människorna ska kolonisera en rad avlägsna planeter via ett nyupptäckt maskhål.

På andra sidan maskhålet
Det är bara ett problem. Planeterna på andra sidan maskhålet är okända och så långt från knutpunkten att de måste utforskas först. Brand förklarar att han redan många år tidigare skickat åtskilliga mindre rymdskepp, men de flesta har aldrig hörts av igen. Tre av dem sänder dock fortfarande regelmässiga uppdateringar – och det är till dessa tre Cooper, Brands dotter Amelia (Anne Hathaway), Romilly (David Gyasi) och Doyle (Wes Bentley) skickas i väg för att bekräfta eller avfärda möjliga kandidater för koloniseringen.

Interstellar är Christopher Nolans hittills mest ambitiösa projekt både vad gäller tematik, visuell elegans och avancerad vetenskap. Där Inception skådade inåt, vänder sig Interstellar utåt. Ut mot ytterkanterna av våra galaxer, där singularitet, pulsstjärnor, gaslager och supernovor skapar ett fascinerande och omfattande universum av närmast obegripliga galaxfenomen. Det vidskepliga blandas med det teoretiska i Interstellar. Den 74-åriga teoretiska fysikern Kip Thorne har bidragit till visualisering och tankebanor, men berättelsen rymmer även närhet, medmänsklighet och ett trovärdigt far- och dotterförhållande. Filmen utforskar på det stora hela taget människan genom dess plats i universum och blir aldrig onödigt sentimental eller kladdig.

Fängslande och fantasifullt besök
Då Cooper och resten av gänget tar sig igenom maskhålet uppenbaras en helt ny värld för dem. Ett ställe, där tid och rum ofta är satt ur spel eller så kraftigt accelererat att minuter blir till årtionden. Här bland enorma vatten- och ismassor försöker de hitta en passande plats för mänskligheten. Besöket på den andra sidan maskhålet är otvivelaktigt något av det mest fängslande och fantasifulla som visas på många år, åtföljt ända till slutet av bergfast vetenskap som borde få vem som helst att vilja söka sig till astrofysikens vidunderliga värld.

Interstellar är dessutom befriat från fiender. Det är ingen kapplöpning om att komma först, om att favorisera ett lands befolkning framför en annan eller försöka stoppa uppdraget. Det handlar om att överleva på ett globalt plan, inte ett nationellt. Religion, som är en stor del av Robert Zemeckis Contact från 1997, är inte särskilt närvarande i Nolans projekt, som i stället prioriterar andlighet. Det görs uppoffringar som antyder människans tro på frälsning och en utvald profet, men det blir aldrig psykedeliskt, som i År 2001 – ett rymdäventyr, eller religiöst påträngande som i Contact.

Förvånas över mänskligheten
Interstellar är begåvad, vacker och fylld med känslor och en förvåning – både över mänskligheten och det universum som människan är en mycket liten del av. Filmen levererar underbyggda tankeexperiment och kompletterar med en rad fantasifulla antaganden och teorier, som inte nödvändigtvis håller i verkligheten, men som fungerar strålande i Nolans framtidsfabel. Absolut en av det senaste årets viktigaste och mest fascinerande filmer.