Sjätte sinnet, M Night Shyamalans debutfilm, öppnade dörrarna till Hollywood på vid gavel. På nolltid katapultade den unge indiske regissören och manusförfattaren till filmstadens yttersta toppskikt. Han fick förtroendet att skapa Unbreakable, sedan Signs, The Village och Lady in the Water. Men vid lanseringen av The Happening, som kom 2008, var tålamodet slut hos både filmproducenterna och biografpubliken. Shyamalan fortsatte dock utan att avskräckas. Först med filmversionen av The Last Airbender, därefter med hissrysaren Devil, som var tänkt som inledningen på en skräcktrilogi, och senast After the Earth med Will och Jaden Smith. Ingen av filmerna gjorde särskilt stort väsen av sig, och sedan 2013 har det varit ganska tyst omkring den en gång så lovande filmskaparen.
2015 är året då Shyamalan gör tv-debut – och det är inte tal om en konstnärlig reträtt. Den snart 45-årige regissören har fått kämpa sig igenom en myriad av tråkiga erbjudanden och dåliga manus, men i Wayward Pines – som bygger på bokserien med samma namn av författaren Blake Crouch – verkar han ha funnit det perfekta tv-projektet.
”Jag har fått många erbjudanden om tv-serier, antingen i form av pilotavsnitt eller bara en idé till en historia, men ingenting har fångat mitt intresse. När det gäller Wayward Pines var det helt annorlunda. En av mina assistenter kom närmast inramlandes på mitt kontor och sa ’Det här måste du bara läsa’. Han är i övrigt en människa som kan vara svår att göra entusiastisk, men den här gången lyste han upp totalt. Jag läste manuskriptet samma kväll och blev ögonblickligen förälskad i projektet. Det har precis rätt ton.”
Tonen som Shyamalan pratar om märks med detsamma i premiäravsnittet när kameran zoomar in en skogsglänta där FBI-agenten Ethan Burke (Matt Dillon) vaknar upp förvirrad och blåslagen. Haltande och med skärsår i ansiktet kämpar han sig genom skogen och in i sovstaden Wayward Pines, ett idylliskt samhälle med livsmedelsbutiker och villor, där det är så stilla att man den här förmiddagen kan höra en nål falla. Men det är också en underlig stad. Den lokala sheriffen Pope (Terrence Howard) ägnar mer uppmärksamhet åt sin glass med smak av romrussin än åt ta emot en mordutredning och sjuksköterskan Pam (Melissa Leo) försöker att hålla kvar den sängliggande, federala agenten i ett medvetslöst tillstånd. Och det är precis vad som lockade Shyamalan till tv-serien:
”Jag förstår om den upplevs som tungsint, men serien innehåller också svart humor och är spännande. Jag testade lite av det i Signs, men här fyller det ännu större funktion. Så snart jag läst manuset kände jag att jag förstod den underliggande humorn och karaktärernas beteenden. Men jag ville vara säker så jag frågade vad som verkligen föregick och när jag fick förklaringen tvekade jag inte. Det ville jag vara en del av.”
Shyamalan var också säker på att tv-formatet var rätt plattform för serien. Han menar själv att Wayward Pines historia hade kunnat berättas i en vanlig spelfilm, men att upplevelsen inte alls blivit densamma:
”Det är möjligt att återberätta denna långa Twilight Zone-historia i spelfilmsformatet, men premisserna hade varit helt annorlunda. I en spelfilm är karaktärerna underställda historien. Det ska ske explosioner, slagsmål och drama på några i förväg bestämda tidpunkter under de två timmarna och då blir karaktärerna ofta statister. Tv-formatet uppmuntrar det motsatta. Här handlar det om karaktärsutveckling och om att långsamt bygga ett universum. Det handlar om att låta tittaren bli förälskad i dem. Jag föredrar att spela in en scen över ett middagsbord framför att spela in en actionscen.”
Bytet från bioduk till platt skärm har dock inte medfört de vanliga begränsningarna när det kommer till budget och skådespelare. HBO:s Game of Thrones är fortfarande värst när det gäller att göra av med amerikanska dollar i raketfart. Serien har en budget i närheten av 70 miljoner dollar. Wayward Pines, där första säsongen består av 10 avsnitt, ligger på samma nivå som The Last Ship, en serie som kostar cirka 2,5 miljoner dollar per avsnitt. Shyamalan sticker inte under stolen med att han haft det bra förspänt:
”Vi har mer eller mindre kunnat välja och vraka mellan skådespelare, och det slutade med att vi fick precis de vi ville ha till varje roll. Normalt kan det vara jobbigt att få nej från skådespelare som man bara vet är rätt för rollen, men det har inte varit problemet här. Och det har inte minst att göra med Fox inställning till projektet. De har låtit mig köra på och har aldrig satt upp några hinder. Vad vi har här är rollbesättningen till en film.”
Det är därför inte överraskande att Wayward Pines redan från start känns både mer fokuserad och mer som en helhet än många andra serier på marknaden. Serien är inte inspelad i stora inomhusstudior i och omkring Hollywood, utan i stället i den undersköna kanadensiska provinsen British Columbia. Närmare bestämt i Agassiz, ett litet samhälle cirka 97 kilometer öster om Vancouver. Här hade scenografer och kulissbyggare ett par månader på sig att skapa helt nya byggnader och områden i den fiktiva Idaho-staden Wayward Pines. I detta ingick också att anpassa den lokala tidningens lokaler, en brandstation, en bank, flera butiker och ett prominent hotell.
En sak är dock märkbart annorlunda när man går från att spela in biofilm till att skapa en tv-serie. Det är en helt annan tidspress på skådespelare, regissör och kamerafolk.
”Den delen av arbetet var stenhårt! Jag är ganska anal när jag spelar in film, men den sortens förhalande finns det ingen tid för när man spelar in en tv-serie. Du har så mycket material som du ska ta dig igenom. Det är väldigt många scenbyten, så du kan inte uppehålla dig för länge vid sådant. Jag var tvungen att arbeta dubbelt så snabbt som jag normalt gör, och jag gjorde tio gånger så många tagningar. Det sätter press på teamet som annars är mera vant vid filminspelningar.”
Den hård tidspressen märks lyckligtvis inte på resultatet. Redan det första avsnittet rymmer en rad helgjutna scener och flera överraskningar. Rollbesättningen – som sträcker sig från Empires Terrence Howard via Carla Gugino, den kvinnliga stjärnan i den nya äventyrsfilmen San Andreas, till Juliette Lewis från Secret and Lies – är knivskarp. Historien har också rätt balans mellan mystik och märkligheter.
Wayward Pines första säsong hade premiär på amerikansk tv den 13 maj. Här hemma kan serien bara ses på Fox svenska kanal, men med tanke på all den uppmärksamhet som serien rönt vore det förvånande om den inte också dyker upp i någon traditionell svensk kanal eller på någon av streamingtjänsterna.
Thomas Tanggaard
