Oblivion – vacker men känslomässigt tom

Titel: Oblivion
Betyg: 3/6
Genre: Science fiction
Premiär: 2013
Speltid: 124 minuter
Tjänst: C More

Estetiskt är Oblivion vidunderlig. Det kliniska förhållningssättet till fartyg, vapen, heminredning och kläder fungerar alldeles strålande och leder i några minuter in betraktaren till en helt annan värld – närmare bestämt jorden år 2077. Jack Harper (Tom Cruise) fungerar som en av planetens sista bastioner mot ett – till att börja med – okänt och odefinierbart hot som redan 60 år tidigare lämnat vår planet ödslig och kall.

oblivion-universal-pictures07

Harper ingår i underhållsstyrkan som ansvarar för att reparera patrullerande robotar, maskiner som har till uppgift att skydda rymdstationen Tets svävande kraftverk från angrepp från utomjordingarna, samtidigt som de mödosamt samlar havsvatten och gör sig redo för att lämna jorden för alltid. Tillsammans med sin kvinnliga partner Victoria Olsen (Andrea Riseborough) tar Harper ofta en avstickare upp till ytan för att inspektera maskineriet, och det är under ett av dessa uppdrag som han snubblar på något som vänder upp och ned på tillvaron.

Hemsöks av drömmar från det förflutna
Jack Harper hemsöks nämligen av drömmar, en glimt av ett (kanske) sedan länge glömt förflutet där han träffade en okänd kvinna i Empire State Building. Vem hon är, hur hon passar in i hans värld, kan han inte få rätsida på. När han samlar in minnessaker från det ödelagda Manhattans raserade byggnader och sönderbombade t-banestationer går det upp för honom att allt kanske inte ligger till precis som han blivit tillsagd. Det lurar någonting under ytan.

oblivion-001

Hade Oblivion nöjt sig med att berätta den historien och bara lagt till lite överraskande moment i handlingen, kunde regissören Joseph Kosinski ha tagit det här filmprojektet säkert i hamn, men i stället skruvar han till handlingen utan att ha den tyngd i vare sig karaktärer eller berättande som krävs för att fylla ut de 124 minuterna. I den ena ögonblicket är det en historia om Harpers identitet, i nästa ögonblick ett drama om en grupp överlevande som försöker klara sig i en högteknologisk värld. Oblivion vill först vara en actionfilm och sedan en intelligent film.

Hemsöks av drömmar från det förflutna
Kosinski lånar frikostigt från filmer som Moon, The Omega Man och Minority Report, men förmår inte backa upp sina influenser och ge uttryck för verklig förnyelse. Tom Cruise, som man antingen älskar eller hatar, spelar sin roll övertygande, men han lämnas i ett dialog- och karaktärsmässigt tomrum tillsammans med Morgan Freeman och danske Nikolaj Coster-Waldau. De fungerar som skyltfönster i en science fiction-historia som aldrig riktigt fångar eller överraskar. Och det är synd, för Oblivions lager under lager-sätt att berätta historien är rätt intressant. Som tittare fångas man först av filmens premiss med en värld pressad till bristningsgränsen av krig och rymdväsen, men när brickorna faller på plats blir allting bara mer och mer ordinärt och tråkigt. Filmen lämnar nämligen allt för mycket åt tittarna, och är ändå så rädd att tappa smulor på golvet att den ibland blir övertydlig och förklarar detaljer i långa flashbacks. Själva avslutningen, som lånats direkt från Roland Emmerichs 90-talsblockbuster Independence Day, är ett enda stort antiklimax.

Jack (TOM CRUISE) patrols the ruins of the Empire State Building in Oblivion, an original and groundbreaking cinematic event from the visionary director of TRON: Legacy and producers of Rise of the Planet of the Apes.

Oblivion är skaplig underhållning, men filmen törs inte gå på djupet med de teman som den presenterar. Problematiken kring identitet, kärlek, minnen och perspektiv skulle kunna bli intressant, men lika snabbt som detta introduceras så är det över, allt medan Cruise fortsätter att skjuta mördarrobotar i djupa raviner.
Thomas Tanggaard

Vionel