Recension: Succession säsong 2

DELA

Titel: Succession
Säsong: 2
Genre: Komedi/drama (dramedy)
Premiärdatum: 2019-08-12 (HBO Nordic)
Betyg: 4,5

Inte min typ av serie, tänkte jag länge. Och en grundpremiss som består av testosteronstinna och skrupellösa människor som slåss om makten i en mycket mansdominerad värld borde inte vara det. Men Succession suger in publiken och det går inte att sluta titta. Den mörka värld full av grymhet, förakt och knivar i ryggen som presenteras i den välskrivna och välspelade HBO-serien för tankarna till ett klassiskt Shakespeare-drama. Dialogen är effektiv och förolämpningarna sylvassa.

Logan Roy (Brian Cox) vill inte bli påmind om sin egen dödlighet.

Den mörka dramakomedin av Jesse Armstrong (Oscarsnominerad för In the Loop 2009) hade premiär förra sommaren och blev snabbt en kritikerfavorit. Inför säsong två hade förväntningarna stigit markant, men Succession överträffar alla förväntningar. Fem avsnitt har gjorts tillgängliga för recensenterna i förväg och faktum är att varje avsnitt hittills varit bättre än det förra.

I centrum finns familjen Roy med patriarken Logan Roy (Brian Cox), en self made man som tagit sitt företag Waystar Royco hela vägen till en stor och mäktig mediekoncern som bland annat inkluderar en Fox News-liknande tv-kanal, tidningar och nöjesparker. Roy-familjen är löst byggd på och inspirerad av den mäktiga Murdoch-familjen, ledd av den australisk-amerikanska mediemogulen Rupert Murdoch.

Siobhan Roy (Sarah Snook) använder sin man Tom som en schackpjäs snarare än partner.

Den åldrande Logan Roy har fyra barn. Kendall (Jeremy Strong) som i den första säsongen gjorde flera försök att ta över makten i företaget. Den yngre brodern Roman (Kieran Culkin) är en bortskämd slyngel med gigantiskt självförtroende och ett märkligt förhållande till sex. Äldste sonen Connor (Alan Ruck), som har en annan mamma än sina syskon, står för den största komiken med sin säregna persona. Dottern Siobhan (Sarah Snook), förkortat Shiv, är den enda av barnen som försökt sig på en karriär utanför familjeföretaget, och nått framgångar inom politiken.

Även Shivs hunsade man Tom (Matthew MacFadyen) hör till huvudkaraktärerna, liksom Toms egen slagpåse, känd som ”kusin Greg” (Nicholas Braun). Aldrig har talesättet slicka uppåt och sparka nedåt, förkroppsligats mer underhållande än i MacFadyens sätt att spela Tom, som i den andra säsongen kämpar om makten i ledningen för bolagets kontroversiella tv-kanal.

Matthew MacFadyen och Nicholas Braun som Tom och Greg.

Patriarken Logan Roy har ett komplicerat förhållande både till sin familj och sin egen dödlighet. Samtidigt som han vill behålla företaget inom familjen föraktar han barnen för att de växt upp med guldskedar i mun. Mest använder han de egna barnen och sina trogna bundsförvanter inom företaget som pjäser i ett skruvat maktspel.

De vuxna barnen gör i sin tur allt för att få pappans erkännande, men drar sig heller inte för att konspirera för att avsätta honom. I faderns närhet förvandlas de alla till små kärlekstörstande barn. Det är den sårbarheten som gör att man som tittare ändå känner någon slags sympati för dessa förskräckliga människor som inte litar för fem öre på varandra och trots släktskapet inte drar sig för att sticka kniven i ryggen på den som verkar vara på väg uppåt.

Jeremy Strong spelar en Kendall Roy på gränsen till sammanbrott.

I inledningen av den andra säsongen ser man sårbarheten framför allt hos den emotionellt stukade Kendall. Jeremy Strong gör en fantastisk rollprestation när han, efter händelsen i finalen av den första säsongen som förändrade allt för Kendall, kapslar in det tomma skalet med en mekanisk yta som trots det som hänt är kapabel till professionell grymhet. Som när Kendall genomför en lika brutal som realistisk nedläggning av en digital publikation, här kallad Vaulter, och motiverar varför med orden ”för att min pappa sa att jag skulle göra det”.

Shiv, som inte känner till sin brors hemlighet, ser Kendall som sin största utmanare om den tron som hon länge försökt undvika att klättra mot. Att Shiv lockats tillbaka till företaget, och därmed blivit en större del av den centrala berättelsen, och att den stora manliga dominansen i rollistan i den nya säsongen jämnats ut med flera nya kvinnliga karaktärer gör serien gott. Bland annat kliver Holly Hunter in i avsnitt fyra i en viktig roll. Hon spelar Rhea Jarrell, vd för ett konkurrerande mediebolag, motsvarigheten till New York Times ägarbolag, som Logan Roy vill köpa för att växa och förhindra ett fientligt övertagande av Waystar Royco. Cherry Jones spelar tidningsbolagets ägare.

Holly Hunter kliver in i handlingarna i avsnitt fyra.

I en tid då dramaserierna tappat mark, särskilt sedan Game of Thrones tackade för sig, och halvtimmeskomedierna stått för vitaliteten i tv-serielandskapet är Succession ett strålande undantag. Med sin imponerande starka inledning på den andra säsongen, där avsnitt fem är nära perfektion, är det här höstens just nu bästa dramaserie. Dessutom med ett pianotema i världsklass av Nicholas Britell.

INGA KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR