Titel: Watchmen
Genre: Drama, sci fi
Premiär: 2019-10-21 (HBO Nordic)
Betyg: 4
Det ska sägas direkt. Watchmen är inte en lättsmält historia. Det här är inte en traditionell superhjälteserie där hjälten är god, fienden ond, och allt i allmänhet är penslat i svart och vitt. Tvärtom. I Watchmen är allting målat i en utmanade och tankeväckande gråskala. Vad gör möjligheten att dölja sin identitet bakom en mask med vår moral? Vem bestämmer när ändamålen helger medlen? Och vem övervakar övervakarna?
Seriens skapare Damon Lindelof (Lost) kräver mycket av sin publik och jag är inte helt säker på att den är redo för en serie om tunga ämnen med en berättarstruktur som medvetet skapar viss förvirring. Risken är överhängande att det blir med Watchmen som med Lindelofs förra HBO-serie The Leftovers, en kritikerdarling som växte i kvalitet för varje säsong, men som redan hade tappat den breda publiken efter den första svårforcerade säsongen.
Med detta sagt, låt inte detta skrämma dig. Watchmen är en otroligt ambitiös tv-serie. Långt ifrån perfekt, men hela tiden intressant. Damon Lindelof använder det tecknade seriealbumet som serien bygger på som ramverk för att dissekera några av den amerikanska samtidens största frågor; som rasism, den växande vit makt-rörelsen, politisk korruption och polisbrutalitet. Och han gör det utan att linda in det i andra mer lättsmälta ämnen. Det är modigt, på gränsen till dumdristigt om man vill skapa en hitserie.
Jag såg det första avsnittet på en biograf, vilket underlättade. Inte så mycket för den stora duken som för biografens färre störande moment. Full koncentration krävs. Efter att ha sett de första sex avsnitten vet jag att det är värt att följa med på färden, men berättarstrukturen bygger på att tittaren är utrustad med stora skopor tålamod.
Från första minuten är det tydligt vad Damon Lindelof vill diskutera. Premiäravsnittet börjar med en lång scen som skildrar en verklig händelse från 1921, känd som Tulsa Race Massacre, då Ku Klux Klan dödade cirka 300 svarta vuxna och barn och krossade ett ekonomiskt oberoende och blomstrande samhälle kallat Black Wall Street.
Därifrån hoppar serien över till en alternativ nutid satt i Tulsa, Oklahoma, som i relation till den tecknade originalseriens 1980-tal är framtiden. I ton och formspråk en hyllning till originalet, men satt i en annan samtida kontext. Några åldrande karaktärer från den tecknade serien blandas med nya karaktärer bakom nya masker. Vi befinner oss i sci fi-land, men det är ett väldigt jordnära universum. Den maskerade nationalistiska terroristgruppen The Seventh Cavalry, som tycks hämta inspiration från originalseriens antihjälte Rorschach, har slaktat stora delar av poliskåren och poliserna har därför också börjat bära masker för att skydda sina identiteter.
Watchmen är inte en ”mystery show” med hemliga ledtrådar och chockerande avslöjanden eller cliffhangers, men det är en väl sammanhållen historia där pusselbitarna presenteras allt efter hand. Vissa scener kan först verka obegripliga, men får sin förklaring senare. Som de till synes separata och anekdotiska inslagen med den märkliga, men superintelligenta vetenskapsmannen Adrian Veidt, spelad med stor vigör av Jeremy Irons, som senare visar sig ha stor betydelse för den övergripande historien.
Huvudpersonen Angela Abar är bageriägare på dagen och polisdetektiv på natten, då maskerad i Sister Night-kostym. Hon spelas av Oscarvinnaren Regina King som inte gör någon besviken. Maken Cal spelas av Yahya Abdul-Mateen II (The Get Down). Två andra stora roller görs av Tim Blake Nelson (The Ballad of Buster Scruggs) som poliskollegan Looking Glass och Jean Smart (Legion) i rollen som FBI-agenten Laurie Blake, men ännu mer relevant i sammanhanget även dotter och arvtagare till Silk Spectre från originalserien. När två så skickliga skådespelare som Regina King och Jean Smart dessutom har utmärkt kemi med varandra så blir resultatet att deras gemensamma scener är de som sticker ut allra mest.
Ibland blir det dock väl meta. I en tribut till den tecknade serien refereras det inne i tv-serien till en tv-serie, kallad American Hero Story: Minutemen (ja, godkänt av Ryan Murphy!), om de ursprungliga superhjältarna från 1940-talet som finns med i originalstoryn av Alan Moore och David Gibbons.
Den som kan sin Watchmen har naturligtvis en fördel av det, men man måste inte ha varit ett fan av den tecknade förlagan. Damon Lindelof har varit tydlig med att tv-serien inte är en remake eller reboot utan mer av en remix. Själv har jag varken läst kultklassikern eller sett Zack Snyders filmatisering från 2009, och har heller ingen personlig relation till den amerikanska söderns brutala och rasistiska historia, men det finns tillräckligt mycket som förenar den svenska samtiden med den amerikanska och i grunden handlar tv-serien om moral, mänsklighet och empati, något som alla kan relatera till.
Det är svårt att gå in mer i detalj om vad som utspelar sig i de sex första avsnitten utan att skapa ytterligare förvirring eller klampa rakt in i spoilerland. Tilläggas kan dock att Trent Reznor och Atticus Ross från Nine Inch Nail gjort musiken till Watchmen.
I slutändan handlar det om att vara okej med lite tuggmotstånd. Det krävs flera avsnitt för att komma in i storyn på allvar, vilket är mycket begärt när det svämmar över av tv-serier. Men den som orkar ta sig över tröskeln blir belönad. Så slutklämmen blir ändå: Ge Watchmen en chans!