Recension: One Day at a Time säsong 2

DELA

Titel: One Day at a Time
Säsong: 2
Betyg: 4,5
Genre: Komedi
Tjänst: Netflix

Även den som normalt inte är så förtjust i sitcoms bör ge One Day at a Time en chans. Varför? Därför att Gloria Calderón Kellett och Mike Royce har skapat en feelgood-serie som kombinerar hjärna och hjärta på ett sätt som får tittaren att både skratta och gråta. Och för att det är en komedi som vågar gå på djupet och tackla tidsenliga ämnen som invandring, rasism, sexualitet, homofobi, könsroller, depression och vapenkontroll, och dessutom lyckas göra dem universellt relaterbara.

One Day at a Time är alltså den gamla Norman Lear-komedin från 1970-talet som uppdaterats och där den tidigare vita familjen nu är av kubanskt ursprung. Serien debuterade för ett år sedan på Netflix och hyllades redan då av kritikerna, men den andra säsongen är faktiskt ännu bättre och värd att mitt i peak-tv-eran upptäckas av en större publik. Med halvtimmeslånga avsnitt är det lätt att komma i kapp.

Justina Machado, Rita Moreno, Marcel Ruiz och Isabella Gomez. Foto: Mike Yarish/Netflix

I centrum finns Penelope Alvarez (Justina Machado), en ensamstående veteran och sjuksköterska, hennes två barn samt Penelopes excentriska mamma Lydia som alla bor under samma tak. Lydia Riera spelas av den levande legenden Rita Moreno, en av mycket få underhållare genom historien som vunnit en Emmy, Grammy, Oscar och Tony – det som förkortas EGOT.
Den som kan sin filmhistoria kommer att le igenkännande när Lydia yttrar meningen ”I like to be in America”, samma replik som finns i West Side Story, filmen som gav Moreno en birolls-Oscar 1962. I One Day at a Time är hennes abuelita passande nog också en larger than life-typ och Moreno håller hela tiden studiopubliken i ett hjärngrepp. De stora penseldragen går också överraskande väl genom tv-rutan.

Ed Quinn (Max) och Justina Marchado (Penelope) i One Day At A Time. Foto: Mike Yarish/Netflix

Serien bärs dock upp av Justina Machado, vars Penelope utgör familjen Alvarez pulserande hjärta. Men Machado är inte bara dynamon som ger energi åt hela ensemblen, i avsnitt nio, Hello Penelope, ger hon och tv-författarna också en nyanserad och insiktsfull skildring av något så svårt som depression. På samma sätt är Machados känslomässiga scen i säsongsfinalen hjärtskärande. Penelopes romans med hunken Max utgör också ett viktigt ark i säsong två.

I den första säsongen såg vi aktivistdottern Elena komma ut som gay. I den andra säsongen möter Elena (Isabella Gomez) sin första flickvän, Syd (Sheridan Pierce), som är minst lika nördig och som presenterar sig som ickebinär, eftersom ODAAT-författarna också är imponerande inkluderande. Elenas komma ut-story fördjupas ytterligare i avsnitt åtta. Det är svårt att inte beröras när Elena levererar talet till sin frånvarande pappa.

Sheridan Pierce (Syd), Marcel Ruiz (Alex) och Isabella Gomez (Elena). Foto: Mike Yarish/Netflix

Unge Marcel Ruiz gjorde inte så mycket väsen av sig i säsong ett, men växer här i rollen som den stilige sonen Alex, både bokstavligen i längd, men framför allt i mognad och som en mer aktiv och fullvärdig medlem i Alvarez-familjen.
Hyresvärden, den självpåtaget extra familjemedlemmen Schneider (Todd Grinnell), och Penelopes chef och Lydias uppvaktare, doktor Leslie Berkowitz (Stephen Tobolowsky), ges också tillfälle att utveckla sina något mer endimensionella karaktärer.

Sammanfattningsvis är One Day at a Time en komedipärla som befinner sig mitt i nuet och som hela tiden skickligt balanserar mellan känslomässigt djup och simpel komik. Men en sitcom vore förstås inte en sitcom utan vassa repliker och minnesvärda oneliners. Här är tre exempel:
”I try to look more American. It is not working? I should’ve brought a gun!”
”Yeah, I mean either we’re taking all your jobs or we’re lazy. Pick one.”
”Basically, to become an American you have to prov you’re a D-minus student. Yes, it’s the same requirement as it is to become the president.”

INGA KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR