Recension: Kärlek och tro i Fleabag

DELA

Titel: Fleabag
Säsong: 2
Genre: Komedi/drama
Premiärdatum: 2019-05-17 (Amazon Prime)
Betyg: 5

Phoebe Waller Bridges bearbetning av sin egen pjäs Fleabag är en tv-juvel värd att upptäckas även av svenska tittare. Den säregna serien var en glad överraskning när den först dök upp 2016 och har med sin andra säsong växt till ett fenomen hemma i Storbritannien där BBC visat serien under våren. Nu har den nya säsongen även landat hos Amazon Prime.

Premiärsäsongen hade ett tydligt och genomtänkt slut, så det var inte självklart att det skulle bli en fortsättning. Phoebe Waller-Bridge fick övertalas och tackade inte ja till att följa upp succén förrän hon var helt säker på hon hade en story som hon ville berätta. Därför har det också tagit nästan tre år mellan säsongerna, som består av sex halvtimmeslånga avsnitt vardera.

Oscarsvinnaren Olivia Colman (tv) som Fleabags nemesis och gudmor.

När vi nu möter Fleabag igen så är det bara att bocka och buga inför Phoebe Waller-Bridges briljans, såväl bakom som framför kameran. Den andra säsongen är nämligen ännu bättre än den första. Faktiskt mycket nära ett mästerverk.

Komedi och svärta blandas allt oftare i komediserier, men Phoebe Waller-Bridge har en alldeles egen kreativ röst som sticker ut på ett sätt som gör henne unik i dagens tv-landskap. Någon har kallat hennes stil för sneakattacks, vilket kan översättas till smygattacker, och det är nog den bästa beskrivningen jag hört av hennes sätt att skriva manus, där kvicka och fyndiga repliker kan följas av verbala, tankeväckande smockor rakt i magen när man minst anar det.

Phoebe Waller-Bridge har själv sammanfattat säsong två med orden kärlek, tro och mod. Och det ringar mycket väl in de teman som utforskas i denna mycket brittiska serie. En mer sårbar, men samtidigt modigare Fleabag söker svaren hos Gud och religionen. Det gör den andra säsongen lite mer hoppfull än den första som präglades så mycket av en fasad på väg att rämna av sorg och skuld.

Andrew Scott spelar den katolska prästen.

När säsong två inleds har det gått ett år sedan den förra säsongen utspelade sig. Fleabag har jobbat hårt för att få ordning på sitt liv. Kaféet med marsvinstema går bra och hon försöker äta nyttigt, träna regelbundet och sluta använda sex för att fylla ett inre tomrum. Hon håller ihop, om men precis, och när inte all energi längre går åt till att försöka fly från obehagliga minnen börjar hon i stället att söka efter mening med livet. Det är där religionen och den attraktiva katolska prästen, spelad av Andrew Scott, kommer in.

Den charmiga prästen som svär som en borstbindare har anlitats för att viga Fleabags distanserade pappa (Bill Paterson) och nedlåtande gudmor (Oscarsvinnaren Olivia Colman rollprestation är som vanligt minnesvärd). Han gör ett sådant avtryck på Fleabag att det skakar om hela hennes tillvaro. Kemin mellan Phoebe Waller-Bridge och Andrew Scott gör det existentiella meningsutbytet mellan Fleabag och prästen till ett av de mest spännande och dynamiska mötena på tv-skärmarna just nu.

Fiona Shaw som Fleabags terapeut.

Förutom Andrew Scott gör två andra namnkunniga skådespelare gästspel i säsong två. Den ena är Fiona Shaw, nyligen Bafta-belönad för Killing Eve, en annan succéserie skapad av Phoebe Waller-Bridge. Shaw spelar en terapeut som Fleabag bara träffar en gång men som får henne att omvärdera saker i sitt liv. Den andra är Kristin Scott Thomas som spelar en prisbelönad affärskvinna som håller en av säsongens bästa monologer. Både är signifikanta möten för Fleabags emotionella resa.

Men mest central är fortfarande Fleabags komplicerade relation till sin dysfunktionella familj. I den första säsongen var Fleabag hård och dömande mot sig själv. I den andra är det familjen som dömer Fleabag och ger henne skulden för alla bråk, trots att hon faktiskt är den som beter sig mest moget. Hennes försök att rädda systern Claire från ett miserabelt äktenskap möts inte precis med tacksamhet. Även Phoebe Waller Bridge och Sian Clifford är fantastiska ihop, syskonrelationen är en komisk och känslomässig guldgruva och seriens verkliga kärlekshistoria.

Sian Clifford och Phoebe Waller-Bridge.

Att tala eller titta rakt in i kameran är ett grepp som jag personligen brukar ha svårt för men i Fleabag är det en viktig hörnsten i berättandet. Phoebe Waller-Bridge gör det så smart när hon låter Fleabags syn på sig själv påverka hur hon interagerar med kameran. Intressant är att den attraktiva prästen är den enda som bryr sig tillräckligt för att märka när hon försvinner in i sina inre monologer. Vid ett tillfälle puttar hon till och med bort kameran för att leva i nuet, och när Fleagbag till slut är beredd att säga adjö helt och hållet till kameran, och därmed tv-tittarna, är det också det perfekta slutet på berättelsen.

Därför känns det varken sorgligt eller konstigt utan helt rätt att Phoebe Waller-Bridge inte har några planer på en tredje säsong – i alla fall inte inom överskådlig tid. Efter att ha tagit sin enkvinnaspjäs till New York under våren återstår bara 30 redan slutsålda föreställningar i London på sensommaren. Därefter lämnar hon sitt alter ego bakom sig. I en intervju med New York Times  säger Waller-Bridge: ”Jag kommer att sakna henne, men jag hoppas att det kommer att finnas lite av Fleabag i allt som jag skriver. Jag skulle älska att återvända till henne när hon är 50 år. Bara gud vet vad hon har att säga då.”

Närmast på tur för Phoebe Waller-Bridge står säsong tre av Killing Eve, där hon fortfarande är exekutiv producent. Hon har även anlitats för att vässa manuset till nästa James Bond-film och har planer på en egen långfilm. Förhoppningsvis finns det också tid för nya tv-projekt. Vad det blir ska bli spännande att se.

INGA KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR