Recension: Orphan Black säsong 4

Titel: Orphan Black
Genre: Drama/Sci fi
Premiär: 2013
Antal säsonger: 4
Tjänst: Netflix

Orphan Black är den lilla kultserien från BBC America som nått en större publik för varje säsong och som blivit omtalad framför allt för Tatiana Maslanys superba skådespelarinsats, som förra året ledde ända fram till en Emmy-nominering trots att det anses vara i princip omöjligt om man verkar inom sci fi-genren. Och alla hyllningar är befogade. Kanadensiskan spelar ett växande antal kloner, elva hittills om vi räknat rätt, och lyckas på något sätt ge varje klon sitt eget utpräglade kroppsspråk och sin egen accent. Som tittare glömmer man hela tiden bort att det är samma skådespelare som förkroppsligar dem alla. Scenerna där en klon låtsas vara en annan klon eller där flera kloner interagerar är särskilt avancerade.

orphan-black-season-4-tatiana-maslany-sarahScience fiction-dramat utspelar sig i en mycket nära framtid, kanske är den redan här, och ställer frågor om identitet, reproduktion och makten över våra egna kroppar. Hela seriens inleds med att huvudpersonen, den småkriminella och oansvariga Sarah Manning, blir vittne till ett självmord. På tågperrongen ser hon en kvinna ta av sig skorna, vika ihop kavajen och ställa ifrån sig handväskan, för att sedan hoppa framför ett tåg. Men innan hon hoppar hinner Sarah se kvinnans ansikte – som är identiskt med hennes eget – och bestämmer sig för att ta den döda kvinnans identitet. Beths död blir katalysator för hela historien i Orphan Black och leder Sarah vidare till alla de andra kloner hon möter under seriens gång.

Konspirationer och Gudskomplex
Härifrån rusar handlingen vidare i ett rasande tempo, hela tiden med Sarah som den drivande kraften. Flera olika mer eller mindre hemliga organisationer, styrda av individer med Gudskomplex som leker med andra människors liv, konspirerar för att ta makten över klonforskningen. Manusförfattarna slänger hela tiden ut en massa ledtrådar och ibland kan det vara svårt att hänga med i alla olika intriger. Särskilt i säsong tre blev det lite väl komplicerat och ofokuserat när även manliga kloner kastades in i mixen.

Orphan_Black_FelixTack och lov har skaparna John Fawcett och Graeme Manson insett detta och släpper i säsong fyra militärspåret med Castor-klonerna och återvänder i stället till seriens ursprungshistoria. Det mår serien oerhört bra av och det känns som om Orphan Black är tillbaka i toppform. Beth Childs öde står åter i centrum och vi får för första gången riktiga flashbackscener, där vi får se vad som ledde den desperata polisdetektiven fram till det ödesdigra beslutet på perrongen.

Destruktiv sida tar över
Samtidigt hamnar Sarah under en sådan konstant press att hennes destruktiva sida flyter upp till ytan igen. Det påverkar relationen inte bara till hennes ”sestras” utan även till adoptivmamman, kallad Mrs S (Maria Doyle Kennedy), och fosterbrorsan Felix (Jordan Gavaris). Den flamboyante Felix har för första gången också fått en egen storyline. Han har i jakten på sina egna rötter hittat en biologisk syster, Adele, som naturligtvis väcker Sarahs misstänksamhet.

Orphan_Black_Mika

Säsong fyra introducerar också en ny klon, kallad MK eller Mika. Maslany har hämtat inspiration till den nya klonen från isländska Björk, och efter åtta avsnitt vet vi att hackaren MK kommer att fortsätta att spela en viktig roll genom hela säsongen. Även den naiva Krystal dyker upp i säsong fyra vid sidan av huvudklonerna Sarah, Cosima, Alison, Helena och Rachel. Av dessa har den matglada mördarklonen Helena så här långt synts till klart minst, vilket är det enda riktiga klagomålet den här säsongen.

Starta helst från början
Orphan Black är en både tankeväckande och spännande serie med ett feministiskt förhållningssätt och den kanske mest talangfulla och hårdast arbetande skådespelerskan i tv-branschen just nu. Säsong fyra är högklassig, men har du ännu inte upptäckt serien rekommenderar vi att starta från början. Annars är risken stor att du inte hänger med i intrigerna. Det är bara tio avsnitt i varje säsong och vi lovar att serien är värd den tiden.
Mona Johansson