Titel: Game of Thrones – Säsong 6
Genre: Fantasy/drama
Premiär: 2011 (premiär för säsong 6 i april 2016)
Antal säsonger: 6
Tjänster: HBO Nordic och C More
Om du tyckte att den femte säsongen var lite långsam så kommer den sjätte säsongen att glädja dig desto mer. Det är som om Lord of Light har tänt en eld under baken på författarna. Kanske beror det på att skaparna DB Weiss och David Benioff ryktas vara redo att snart avsluta serien eller kanske beror det på att de för första gången flyger solo och inte behöver relatera till den tröga berättarstilen i böckerna.
Där det i tidigare säsonger tagit flera avsnitt att förflytta sig från land till land i Westeros och angränsande kontinenter, har säsong sex i det närmaste utrustat karaktärerna med teleportering. Och även om man som tittare får en snabb animerad geografilektion i början av varje avsnitt, så är det bara att konstatera att en karaktär i ett och samma avsnitt kan göra en resa som Littlefingers, från The Vale till Winterfell. Det motsvarar en resa från södra Italien till Nordkap. Den ovarsamma hanteringen av tiden kan säkert störa vissa, medan andra bara är glada över att vissa berättelser nu faktiskt rör sig framåt igen.
Olyckliga omvägar
Seriens författare har tidigare tillåtit sig att göra små avstickare från bokens handling, vilket inte alltid varit så lyckat. Några av seriens sämsta scener är inte hämtade från böckerna. Som Jamies konsekvenslösa våldtäkt av Cersei på kyrkgolvet framför deras sons döda kropp och den lika berättarmässigt irrelevanta och obehagliga massvåldtäkten vid Craster’s Keep, norr om muren. Ramsey Boltons roll i berättelsen är också förstorad i förhållande till förlagan, och även om böckerna inte saknar obehagliga scener med honom så framstår de som extra våldsamma på tv-skärmen och tjänar inget annat syfte än att upprepade gånger påminna oss om att han är en obehaglig person.
Man skulle alltså med rätta kunna befara att den typen av lite smaklöst berättande nu kommer att börja spela en ännu större roll, men fyra avsnitt in i den sjätte säsongen så är den farhågan inte motiverad. I själva verket har säsongen så långt varit full av bra scener som påminner oss om varför vi älskar seriens karaktärer och med spänning följer deras öden (och är du inte up to date bör du antagligen sluta läsa här).
Ensidig romans tillför humor
Vi fick den väntade uppståndelsen av Jon Snow som säkerligen är den sämst bevarade hemliga twist i tv-historien, men vi fick också slutligen se Sansa och Jon tillsammans. Efter avsnitt efter avsnitt som offer börjar Sansa ta saker och ting i egna händer och tillsammans med sin nya trofasta livvakt Brienne verkar hon redo att dela ut både verbala och fysiska örfilar. Det ser vi fram emot att se mer av. Vi ser också oerhört fram emot den spirande om än något ensidiga romansen mellan vildingen Tormund och Brienne. Det är den typ av scener, som med några få menande blickar, tillför humor till allt det dystra.
Aryas äventyr som blind tiggare är över men hennes fortsatta historia går fortfarande lite på tomgång. I Dorne går de seriefigurliknande Sand Snakes-döttrarna på mördarstråk och jag personligen kunde inte bry mig mindre. Här är ännu en historia som inte fortlöper som i böckerna och det mesta rinner ut i Dornes varma sand. Men i gengäld händer det saker i Kings Landing mellan kyrkan och kungen. Daenerys har återigen mördat sig till en större armé och i det annars lite högtidliga och tråkiga House Greyjoy är Theon tillbaka. Här har också danske Pilou Asbæk klivit in på scenen som Euron Greyjoy med ett löfte om död, förstörelse och krigsräder. Plötsligt blir det liv i de grå järnöarna.
Hjärtskärande adjö
På samma sätt har Bran Stark fått ett mål i livet och en plats i historien. I många avsnitt såg det ut som att han skulle få tillbringa resten av serien i en grotta med flashbacks efter flashbacks, men plötsligt får se vi honom påverka det förflutna i en dramatisk och ödesdiger sekvens. Detta satte också på ett hjärtskärande vis punkt för en av seriens mest älskade och oskyldiga karaktärer. Hodor lämnar oss som en sann hjälte i en scen som skär i hjärtat hos varje sant Game of Thrones-fan – och som gör att man hatar och älskar serien samtidigt.
Det är då Game of Thrones fungerar som bäst. I berättelsen om personliga öden i kombination med det stora politiska spelet som dock synes allt mer oviktigt jämfört med den kommande kraftmätningen mellan mörker och ljus, is och eld. Och med många berättelsetrådar som plötsligt har kommit i rörelse igen, verkar det som den sjätte säsongen kan hamna i nivå med de bästa.
Hans Lauring
