Betyg: 5/6
Genre: Drama
Premiär: 2013
Antal säsonger: 3
Tjänst: Netflix
Med en bokförlaga som bara hade material för en säsong fanns en fruktan för att Orange is the New Black rätt snabbt skulle börja plaska desperat för att hålla huvudet över vattenytan och dramat levande, men det har lyckligtvis inte hänt. Genom att flytta runt fokus mellan Litchfields övriga kvinnliga fångar har Netflix hitserie lyckats undvika att historien stagnerar.
Introduktionen av en riktig antagonist, Vee (Lorraine Toussaint), och hennes fejd med den ryska enpersonsmaffian Red (Kate Mulgrew), drev handlingen vidare. Med Piper Kerman i kulisserna har serien också undvikit att förvandlas till en fängelsekliché. Frågan är dock lika aktuell igen inför den nya säsongen. När nu Vee i sista avsnittet på den andra säsongen tog en lufttur över bilkylaren vid kollisionen med en flyktbil – var ska ska serien ta vägen?
Även vakterna ges djup
Orange is the New Black tar den här gången ett kliv bort från Piper Chapman (Taylor Schilling) som centrum och skapar utrymme för att ge ett större djup till mer perifera karaktärer. Detta inkluderar också flera vakter med Bennett (Matt McGorry) i spetsen, vilken kämpar med sitt faderskap till en gravid fånges barn. Även den godmodige Healy (Michael Harney) utvecklas och fattar tycke för en fånge.
Med den nyligen befordrade Joe Caputo (Nick Sandow) vid rodret blir fängelset utmanat på många olika sätt. Denna gång skildras det med en fin knivvass humor, bland annat när fängelset invaderas av vägglöss, vilket leder till både tårar och tandagnissel. Caputo hamnar mycket snart på så djupt vatten att han måste söka hjälp på ett oväntat ställe. Piper Chapmans på-och-av-käresta Alex Vause (Laura Prepon), har också en betydligt större roll i den tredje säsongen än i den andra.
Medelväg mellan komedi och drama
Det verkar också som om serien äntligen hittat en bra medelväg mellan komedi och drama – något som tidigare har frustrerat de jurygrupper som de senaste åren har nominerat Orange is the New Black till en rad Emmy- och Golden Globe-priser. Är serien rolig nog för att vara en komedi eller allvarlig nog för att betraktas som ett drama? Den nya säsongen fungerar strålande och ger serien ett djupare lager, inkluderat familjetemat, och större utrymme att spela på.
Fångarna på Litchfield, som uppenbarligen är avskurna från vänner och familj, har olika sätt att hantera ensamheten. Några undviker kontakt helt, andra vill bara ha ytlig kontakt. Och så finns det de som ser sina familjer glida ifrån dem när månader blir till år bakom galler. Allt berättas med nerv och välment mänsklighet. Och som alltid är det många flashbacks fokuserade på de olika karaktärernas förflutna och sociala bakgrund. Vi får en inblick i allt från dysfunktionella familjer till direkt vansinne, brist på acceptans och vanliga trotsiga tonåringar.
Helt andra roller i fängelset
I fängelset får kvinnorna andra roller, vilket ger dem en möjlighet att omdefiniera sig själva. Här ses de äldre, dominerande kvinnorna som gruppens matriarker. Det är också orsaken till att enskilda fångar sörjer Vees död, som har de mist sin egen mor. Den redan något instabila Crazy Eyes (Uzo Aduba) lever i förnekelse om Vees död och härmar henne ibland skämtsamt för att känna hennes närvaro.
Andra Netflix-serier, inklusive House of Cards vars tredje säsong var en besvikelse, kan inte mäta sig med Orange is the New Black som bullrar obekymrat vidare. Vissa utländska recensenter har till och med gått så långt som att utse den tredje säsongen till den starkaste, vilket är imponerande med tanke på den höga nivån som serien legat på från start.
Uzo Aduba imponerar mest
Men de har rätt, och det kan inte minst förklaras med skådespeleriet. Mest imponerande är Uzo Aduba, som har en charmerande och rapp spelstil som även i de mörkaste stunder framkallar leenden. Nick Sandow gör fängelsedirektören Caputo mer till en trivsam kusin än den stereotypiska sadist som man sett så många gånger i amerikansk film. I gengäld har manusförfattarna svårt att kasta nytt ljus över Chapman och att göra henne angelägen. Karaktären blir småtråkig och även om Taylor Schilling, som har belönats med priser för sin rolltolkning, gör vad hon kan, så räcker det inte. Det gör bara kraftansträngningen, alltså att behålla serien fräsch och intressant, så mycket mer imponerande.
Tredje säsongen av Orange is the New Black är formidabel tv-underhållning. Inom förhållandevis trånga ramar och med fokus på något annat än när serien började, alltså Chapman, förmår seriens skapare Jenji Kohan att kombinera balanserad och varm humor med skickliga dramaturgiska underhållningsverktyg. Kanske teamet bakom serien kan ta med sig en hjärtstartare och besöka Frank Underwood?
Thomas Haabendal
