Filmrecension: The Maze Runner

Det är högt tempo i Wes Balls debutfilm, men ges inte mycket tid åt att utveckla karaktärerna i tolkningen av Young Adult-boken.

DELA

Betyg: 3/5
Titel: The Maze Runner
Genre: Action
Premiär: 2014
Tjänst: C More

Med kronisk amnesi anländer Thomas (Dylan O’Brien) via en hiss till Gläntan, en ställe omgivet av en gigantisk och skrämmande labyrint. Han tas emot av ett gäng killar som liksom han själv inte kan minnas något mer än sina namn. Ingen vet varför de är där eller hur man kommer ut ur labyrinten. Gruppen har tvingats att skapa en vardag tillsammans där man inte får ställa för många frågor. Det fungerar inte för Thomas. Hans vilja att ta sig ut och hunger efter svar väcker skepsis i lägret, men då han som den förste någonsin överlever en natt i den skumma labyrinten börjar resten av gänget också att kräva svar på några av de frågor som förblivit obesvarade så länge.

The-Maze-Runner-10Men Thomas växande vilja att ta sig ut är inte sanktionerad av alla. Gally (Will Poulter), som är en av pojkarna som befunnit sig där längst, ställer sig oförstående till den plötsliga förändringen i mentalitet. Varför ändra på den enkla, men väl fungerande vardagen? Men då en flicka för första gången skickas upp i hissen, den väg alla andra också kommit, tillsammans med ett meddelande där det står att hon är sist, börjar paniken långsamt sprida sig i Gläntan. För lägret får också sina leveranser från hissen och utan dem kommer de inte att klara sig. Det betyder helt plötsligt att det är nödvändigt att hitta en väg ut ur labyrinten.

Växande genre
James Dashner sprang – liksom en rad andra författare före honom – med sin The Maze Runner-serie rakt ned i en guldgruva av läsintresserade tonåringar världen över som hungrar efter Young Adult-litteratur med dystopiska teman. Det har man självfallet också upptäckt i Hollywood, där Thomas och resten av gänget i Gläntan ansluter sig till de Hunger Games- och Divergent-franchise som 2016 också får sällskap i den växande genren av Rick Yanceys The 5th Wave.

The-Maze-Runner-4Men trots det numera ganska stora utbudet av dystopiska ungdomsbaserade filmer visar Hollywood via The Maze Runner inga tecken på avmattning. Bra actionscener och högt tempo gör att tittaren knappt hinner blinka medan man susar fram i berättelsens alla kurvor. Men letar man efter en film med karaktärsdjup och kärlekshistorier får man vända sig någon annanstans, för det finns inte tid till annat än springande och skrikande i den 113 minuter långa actionkavalkaden.

Hinner knappt ur hissen
Det betyder dessvärre också att allt hela tiden tenderar att gå lite för fort. Thomas hinner knappt stiga ut ur hissen innan han får till uppgift att slåss mot en monsterliknande fiende (en gigantisk och farlig hybrid av spindel, skorpion och robot). Han lyckas också knyta otroligt starka band till lägermedlemmen Chuck (Blake Cooper), trots ytterst sparsam dialog dem emellan.

The Maze Runner, 2014Bra skådespel uppväger i viss mån för en något enkelspårig historia. Dylan O’Brien lever sig bra in i rollen som Thomas med en vilopuls på 200. Likaså gör stjärnskottet Will Poulter bra i från sig som den konservative och aggressive Gally. Hela ensemblen verkar bra castad, och regissören Wes Ball visar med sin debutfilm att han kan snickra ihop en actionfilm. Vi vill dock gärna se mer karaktärsbyggande i uppföljaren The Scorch Trials.
Mads Oddershede