Titel: Hanna
Genre: Action
Speltid: 111 minuter
Premiär: 2011
Tjänst: Netflix
Hanna är en annorlunda och lite ovanlig blandning av agentfilm möter coming of age-drama, som nu kan streamas på Netflix. Huvudrollen spelas av snart 22-åriga Saoirse Ronan, Oscarsnominerad för bioaktuella Brooklyn.
Efter två ganska behärskade historiska draman och ett halvtrist porträtt av violinsten Nathaniel Ayers släppte den brittiske filmregissören Joe Wright äntligen lös sin mer vilda sida. Hanna är en udda, men hypnotisk genrehybrid: hälften actionfilm, hälften roadmovie med en nypa episkt drama. Samtidigt finns det en tydlig känsla av äventyr i varje scen. Det är som om bröderna Grimm är på besök, i sällskap av Paul Greengrass plågade agent Jason Bourne.
Cate Blanchett som CIA-agent
Det ogästvänliga arktiska landskapet med fin pudersnö och bländande middagssol är hemmaplan för 16-åriga Hanna Heller (Saoirse Ronan). Hennes stränge far Erik (Eric Bana) har under hela hennes uppväxt utbildat henne i närkamp, överraskningsattacker och precisionsskytte. Målet är CIA-officer Marissa Wiegler (Cate Blanchett), en stram kvinna som är sjukligt upptagen av sina egna tänder. I en fjärran forntid korsades hennes vägar med Hannas far. Varför? Det är en del av Wrights moderna spionfabel.
Allt eftersom tiden går utvecklar Hanna en rastlöshet och en strävan efter att se något annat än karga slätter och insidan av en väl dold trähydda. Det får fadern att sätta igång något som snabbt får underrättelsetjänsten att komma rusande. Strax därpå är himmel och hav satt i gungning och topptränade soldater bryter stillheten i det snöklädda landskapet, vilket kickstartar Hannas noga planlagda hämnd.
Förankrad i karaktärerna
Men i stället för att förlora sig i minutiöst koreograferade kampscener och biljakter är Wright djupt förankrad i karaktärerna. Hannas blodtörst punkteras ofta av ögonblick där den bräckliga flickan försöker att svälja en – för henne – stor, bullrig och kaotisk värld. Det görs också ett stopp i relationsland, där vänskapen mellan två jämnåriga flickor får blomstra. Det är i ögonblick som dessa, som flickan i Hanna träder fram i de annars så kalla, påträngande blå ögonen.
När filmen äntligen byter växel, levereras slagsmålsscener med en brutalitet och sällan skådad ilska. Saoirse Ronan, som genomgått ett krävande träningsprogram, framstår på skärmen som en juniorutgåva av Matt Damons stenhårda Bourne. Vi tror på hennes hårda träning, förundras över hennes latenta superförmågor och känner vartenda ben som knäcks i attackerna. Att de elektroniska trollkarlarna i The Chemical Brothers lagt väsande syntar, elektronisk grannlåt och påträngande trummor över hela härligheten gör upplevelsen ännu större.
Wright har utrymme för mer
Joe Wright visar också hittills okända insikter i actionfilmens krävande genre när han i en särskilt läcker scen låter Eric Bana tackla fyra välklädda agenter utan något besök vid klippbordet. Regissören hävdar själv att det mer var ett tajt schema än en konstnärlig klarsynthet som ledde fram till scenen, men vad gör det när resultatet är så elegant och övertygande?
Filmens problem uppstår i skärningen mellan karikatyrliknande skurkar, ett delvis ofokuserat manus och Wrights i vissa fall brist på känsla för tempo. Hanna är långt bättre i sin oskuldsfulla, gåtfulla inledning än filmen förmår vara i mitten och speciellt i de avslutande scenerna som pendlar allt för mycket mellan tung action och tonårsflickans känslomässiga relationer. Kanske är hela idén med äventyret att tänja gränserna mellan trovärdigt paneuropeiskt spiondrama och förtrollande äventyr – men det lyckas inte helt.
Förnyare av actiongenren
Hanna är dock fortfarande tillräckligt annorlunda, nytänkande och udda för att fungera på skärmarna, bara man håller sig till att studera de bredare penseldragen. Filmen är en väl fungerande europeisk spark i skrevet som man känner av i flera dagar. Om Joe Wright insisterar på att vända tillbaka till historiska filmer mister filmindustrin en viktig förnyare av actiongenren.
