Filmrecension: Big Hero 6

En liten pojke och hans omåttligt söta robot. Disneys första besök i Marvel-land är väldigt lyckat och värmande för hjärtat.

DELA

Titel: Big Hero 6
Betyg: 4/5
Premiär: 2014
Speltid: 102 min
Tjänst: Viaplay

Efter att i åratal ha spelat andra fiolen till Pixar Animation Studios omåttligt framgångsrika och underhållande animerade filmer börjar Disney långsamt få tillbaka fotfästet i den nya tidsålderns underhållningsgenre för barn. Skiftet kom med Trassel, fortsatte med Brave och Röjar-Ralf och kulminerade i Frost (Frozen), en film som bland annat har ynglat av sig i form av sängkläder, strumpor, soundtracks, skolväskor och snöglober.

Big Hero 6, som är mycket löst byggd på en av Marvel-universumets mindre kända superhjälteserier, är lyckligtvis befriad från Frosts närmast olidliga användning av ändlösa musikalinslag. Där Frost la sig nära Disneys långa musik- och berättartradition, plöjer historien om en ung, smart och föräldralös uppfinnare helt nya fåror i Disneys välkända marker. Big Hero 6 svämmar över av ungdomlig energi och är dessutom laddad till bristningsgränsen med älskvärda figurer och udda superhjältar. I botten finns en supersöt ursprungshistoria som finner vägen till de flesta barnhjärtan.

Slösar bort sin begåvning
Historien börjar i San Fransokyo, med ett fantasifullt och kuperat landskap av pagodliknande hus som lyser upp upp i neonfärger så snart mörkret faller. Här bor den skarpsinnige, teknikintresserade och föräldralösa 14-årige Hiro med sin storebror Tadashi och sin förmyndare, moster Cass. Hiro borde använda sin begåvning på det lokala universitetet, men spenderar i stället sina kvällar på skumma bakgårdar. Han hamnar i kollisionskurs med stadens hårdföra gangsters då de en kväll förlorar en robottävling mot den unga killen.

Lyckligtvis lyckas Tadashi locka Hiro från bakgårdarna genom att ge en fascinerande inblick i forskarmiljön på det lokala universitets robotcenter. Tonåringen söker omedelbart en plats under professor Robert Callaghan. Hans antagningsuppfinning är en hjärnstyrd armé av små minirobotar, en uppfinning som dessvärre kort efteråt brinner upp tillsammans med storbrodern och mentorn Callaghan. Hiros räddningsplanka blir robotdoktorn Baymax, en uppblåsbar vit plastdocka som ser ut som en blandning av en Michelingubbe och den kampsportsglada pandan Po. Tillsammans med Baymax får han upp spåren efter en mystisk främling i kabukimask, som tagit kontrollen över armén av mikrorobotar. Och så är jakten på sanningen igång. Vad eller vem dödade Hiros storebror och vem är mannen i kabukimasken?

Osannolik grupp superhjältar
Big Hero 6 blir aldrig för komplicerad. Historien om Hiros förvandling från gatans barn till superhjälte och senare räddare i nöden, är klassiskt berättande. Tillsammans med klasskamraterna från det lokala universitetet ställer han en osannolik grupp av superhjältar på benen. Ett gäng spandexklädda uppfinnare iförda den senaste teknologin och en stor portion mod.

Filmens stora dragplåster är dock Baymax, den vidunderliga vita spärrballongen, som hellre vill hjälpa Hiro ut ur sorgen än användas som vapen i kampen mot filmens skurk. Varje ögonblick mellan Hiro och Baymax – ända från deras första obekväma möte till en scenen där roboten äntligen utrustas med en mäktig röd rustning – är närmast magiska. Baymax ganska primitiva programmering gör att han blir föremål för merparten av filmens lättsammare inslag, vilket fungerar alldeles utmärkt.

Slutet lånat från Avengers
Big Hero 6:s enda (och mycket lilla) problem är att historien är given på förhand. “Detta är en historia om hämnd”, säger en av karaktärerna mot slutet av filmen, någon man vid den tidpunkten redan har räknat ut och därför inte höjer på ögonbrynen för. Detsamma gäller för finalsammandrabbningen, en slags Avengers-inspirerad avslutning som till punkt och pricka följer superhjältemallen. Det hindrar inte Big Hero 6 från att vara ett filmnöje för hela familjen.
Thomas Tanggaard

INGA KOMMENTARER

Comments are closed.