Titel: Marseille
Genre: Drama
Premiär: 2016-05-05
Antal säsonger: 1
Tjänst: Netflix
Vid sidan av många bra dramaserier, agendasättande dokumentärer, skrattframkallande komedier och salivskapande matprogram kan vi också tacka Netflix för möjligheten att utforska nya kulturer och språk via deras egenproducerade serier. Ta till exempel norska Lilyhammer, mexikanska Club de Cuervos eller dokumentären Winter Fire om Ukrainas frihetskamp. Marseille är Netflix första franskproducerade originalserie, men utöver att se detta som ett välkommet tillskott i den multikulturella seriedammen är det inte mycket som går att applådera när det gäller denna rätt så fåniga serie.
Marseilles borgmästare sedan 20 år, Robert Taro Gérard Depardieu), blir helt oväntat sviken av sin vice borgmästare och protegé Lucas Barrés (Benoît Magimel), som inte längre vill följa den agenda som hans läromästare har stakat ut. Under en omröstning i hamnkommittén om det nya marina projektet väljer Barrés, som sitter på den avgörande rösten, att rösta ned Taros förslag och startar därmed vad som ska komma att bli en stenhård kamp om makten i den sydfranska staden.
Långt från Frank Underwood
’En fransk version av House of Cards’ är en fras som använts för att beskriva Marseille, men förutom att det handlar om politik och att textmeddelanden ibland poppar upp på skärmen finns det i princip ingenting som förenar de två serierna.
Seriens största problem är dess karaktärer. Ingen av de tre karaktärer som ingår i huvudberättelsen, Robert Taro, hans dotter Julia (Stéphane Caillard) och Lucas Barrés, är speciellt intressanta. Både som en följd av seriens forcerade berättande, personernas tvivelaktiga rationaliserande och bristen på intressanta bikaraktärer. För varför vill Barrés ge sig in i en maktkamp med sin gode vän och mentor när han ändå står inför att ta över borgmästartiteln? Och varför visar Julia, som är van vid mediernas strålkastarljus från faderns tid som borgmästare, inte lite uppfinningsrikedom när hon dejtar en hårdkokt kriminell mitt under valkampanjen.
Show it, don’t tell it
Robert Taro är seriens egentliga huvudperson, men den enda skillnaden på honom och Barrés är näsans storlek och libidon. Det sägs flera gånger under seriens gång att han älskar Marseille mer än han älskar sin familj. Hans självömkande hustru säger det också. Men vi ser aldrig varför! Är det grundat i hans uppväxt, de goda croissanterna, den vackra utsikten, det fina vädret, fotbollslaget, människorna eller något helt annat? Vi vet inte och får aldrig reda på det.
Omvänt ser vi heller inte varför stadens invånare älskar Taro så mycket att de har låtit honom vara borgmästare i 20 år. Han börjar av outgrundliga skäl på sex procent i opinionsmätningarna när valkampanjen inleds men har – självfallet – kämpat sig upp jämsides med Barrés innan det hela ska avgöras. Båda kandidaterna betonar dessutom att de vill rycka upp Marseilles, ge underklassen bättre villkor och förbättra stadens renommé. Men vi ser aldrig konkret vad som är galet.
Panoreringar räcker inte
Vi lär aldrig känna Marseille trots att staden utgör seriens titel. Det snackas om att det ska göras något åt trafiken, det snackas om att det ska göras något åt gängkriminaliteten men vi ser aldrig vad det är som är fel. Förutom ett par panoreringar över Stade Velodróme och stadens skyline har vi ingen aning om vad Marseille är för en sorts stad.
Hela historien, som breder ut sig över åtta avsnitt om 40 minuter vardera, verkar helt själlös. Det mest positiva är nästan att Netflix inte har producerat 13 avsnitt som de annars har för vana att göra.
Mads Oddershede
