På jakt efter evig lycka och kärlek i Satisfaction

Satisfaction är som ett udda hopkok av Hung möter American Beauty och Happyish. Men här finns ett frö till något bra mitt i röran.

DELA

Av: Thomas Tanggaard
Betyg: 3/6
Genre: Drama
Premiär: 2014
Tjänst: C More

Ännu en serie om att ha allt och ändå inte något alls, tänker du kanske nu? Och ja, Satisfaction, som både flirtar med temat från American Gigolo och det monotona förortslivet i American Beauty, lägger sig faktiskt besvärande nära Togetherness, Enlightened och denna månads andra medelålderskrisprojekt Happyish. Detta är en serie som handlar om att gå vilse i livet, om att förlora gnistan och perspektivet, om att upptäcka hur meningslöst och monotont ens liv har blivit.

Tyngdpunkten ligger på Neil Truman (Matt Passmore), en framgångsrik investeringskonsult med en söt och kärleksfull hustru, en konstnärlig dotter och en magnifik enplansvilla i förorten. På jobbet flyttar han runt enorma summor pengar och hemma driver han runt i ett komaliknande tillstånd av apati. 18 år in i äktenskapet med Grace har lågan slocknat. All närhet och kärlek är borta och relationen har reducerats till råd om slipsval och oviktigt småprat.

I vad som påminner om ett Jerry Maguire-ögonblick drabbas Neil av ett totalt sammanbrott. Ymnigt svettandes och dödstrött eskorteras han ut ur ett försenat flygplan påhejad av medpassagerarna. Chefen är naturligtvis rasande, men honom skäller Truman också ut innan han övergår i en tårfylld ursäkt, krossar en skärm och lämnar investmentbolaget Bastion.

Förvirrad och rasande rusar han till sin fru som är i färd med att visa ett hus, eller snarare så tror han att hon ska göra det. Han får sig dock en överraskning när det visar sig att Grace (Stephanie Szostak) har bokat regelbundna möten med en ung manlig eskort. Av en tillfällighet får han tag på den prostituerades smartphone, och det dröjer inte länge innan de första samtalen kommer från hemmafruar och karriärkvinnor som saknar manligt sällskap. Något Neil självklart gärna hjälper dem med.

Satisfaction är till att börja med på rätt spår. Passmore fungerar lysande i rollen som den desillusionerade investeringsrådgivaren, som växlar mellan att söka svar om livets mening i zenböcker och att rådfråga sin vän Lawrence. ”Du har bara en medelålderskris”, säger vännen och Neil svarar ”Det här känns mer universellt”. Och det är det – eller kunde ha varit det om Satisfaction gjort sig besväret att faktiskt belysa några av livets större frågor. Tyvärr kastar serien sig i stället snabbt tillbaka för att fullfölja berättelsens utgångspunkt: att låta Truman kravla in och ut ur en massa kvinnors sängar medan han försöker hitta sig själv.

Lyckligtvis finns modet att nyansera problematiken en smula. Halvvägs in i det dubbla premiäravsnittet tar berättelsen tag i Neils fru Grace, en kvinna som efter att ha varit hemmafru i åratal är redo för arbetsmarknaden – men ingen verkar ha användning för henne. Att Neil inte bryr sig eller ens är hemma, gör inte livet mycket enklare. Det är inte fråga om någon demonisering, inget lyft pekfinger.

Å andra sidan är det dåligt med stora uppenbarelser eller känsloyttringar. Neil, som har en gnagande känsla av att inte passa in, kommer aldrig riktigt vidare på den livsresa som han så fint klagade över i början av serien, och som omfattar allt från jordens undergång till finansvärldens ekorrhjul och livet som make.

Symptomen på sina problem behandlar han med eskortbesök och då och då försöker han hitta tillbaka till sin fru, men den lösning som ligger i luften och som skulle kunna bidra till harmoni mellan Neil och Grace måste naturligtvis hämmas av en hel massa tjafs för att hålla serieformatet igång. Att han också blir lite mer känslokall och beräknande gör inte att Satisfaction blir mer sevärd, snarare tvärtom.

C More Play har för ögonblicket bara den första säsongen av Satisfaction, vilket gör det svårt att bedöma om serien kommer att bli mer än en lättversion av American Gigolo. Men dömer man utifrån Sean Jablonskis medverkan, en producent och manusförfattare som under de senaste åren har bidragit till bland annat, Nip/Tuck, Betrayal, Law and Order och Suits, kan vi nog inte räkna med det. Och nej, Satisfaction är sannerligen inte i nivå med Hung.