Filmrecension: Earth to Echo

Finns det behov av en uppdaterad version av Steven Spielbergs mästerliga familjefilm ET? Möjligtvis, men Earth to Echo är inte svaret.

DELA

Betyg: 2,5/5
Titel: Earth to Echo
Genre: Drama
Premiär: 2014
Tjänst: C More

Stoppa mig om du har hört den här smetiga historien förut: En grupp barn står inför att vräkas från sina barndomshem därför att det ska byggas en motorväg tvärs genom deras stadsdel. I en sista hyllning till deras vänskap – och innan de fyra sprids för vinden – drar de en afton ut till den närliggande Nevada-öknen för att följa en mystisk signal. Turen för dem till ett mystiskt objekt, som vid första ögonkastet verkar vara värdelöst skräp men som i själva verket döljer en hemlighet: en utomjordisk varelse.

still-of-astro-in-earth-to-echo-2014-large-picture-kopia-1021x580Barnen, som finner sig snabbt, kallar den lilla varelsen Echo. Det är ET, men i en mekanisk version, och den vill, precis som Spielbergs ikoniska utomjording, återvända hem igen. Earth to Echo är inte bara en hyllning till en av alla tiders bästa familjefilmer, den har också inspirerats av en massa andra barn- och ungdomsfilmer. Filmen lånar via Stand by Me och The Goonies vidare via Super 8, Explorers och Flight of the Navigator från över 30 års filmhistoria. Dessvärre utan att själv bidra med något väsentligt.

Påverkas av Youtube-kulturen
Dave Green, som gör sin debut som långfilmsregissör med Earth to Echo, fumlar sig igenom ett manuskript som är så fascinerat av Youtube, tweets och smarta telefoner att detta ofta tar överhanden. Han parar ihop det med Found Footage-genrén, ett koncept som kräver otroligt mycket nytänkande för att inte verka gammaldags eller övertänkt. Men där Chronicle – och senast Afflication – har visat att handskakande kameror och udda vinklar kan användas för att skapa något sevärt, motarbetar Green ofta konceptet.

Earth-to-Echo-1024x683

För väljer man att låta filmen präglas av Go Pro-kameror, spionglasögon och mobiltelefoner så känns det rätt meningslöst att rama in det med pompös Johan Williams-liknande bakgrundsmusik. Men det gör Green, och allt för ofta punkterar det all form av realism, närhet och spänning. Att filmen dessutom tillbringar större delen av den första kvarten med att förklara förutsättningarna för äventyret och att så många scener upptas av detta är bara slött. Inte minst då filmen flera gånger bryter mot sin egen logik.

Skrotrester från andra filmer
Men skulle det vara något problem om Earth to Echo bara var en modern version av ET? Absolut inte. Spielbergs vackra familjefilm skulle tåla att berättas igen, men det skulle krävas ett mera kontrollerat, kärleksfullt och genomarbetat manuskript. Precis som filmens rymdvarelse kan plocka ihop sitt rymdskepp från skrotdelar och gamla prylar är historien i Earth to Echo mer eller mindre skrotrester från andra, och ofta, bättre filmer. 1980-talet är lite långt från dagens unga, mer bortskämda och krävande publik, men de letar förhoppningsvis fortfarande efter personer som de kan identifiera sig med och teman som de kan relatera till. Ingetdera erbjuds i Dave Greens film.

echo-2-1024x683

Earth to Echos största problem är bristen på hjärta. Barnen spelar emellanåt strålande, och rymdvarelsen är söt, intressant och annorlunda, men filmen famlar när den berättar ännu en historia om unga människor på BMX-cyklar som jagas av obarmhärtiga statliga agenter när de försöker hjälpa en utomjordisk varelse hem. Du har sett alltihop förut, och du har sett det göras så mycket bättre.

INGA KOMMENTARER

Comments are closed.