Titel: Run
Säsong: 1
Genre: Komedi
Tjänst: HBO Nordic
Premiär: 2020-04-13
Betyg: 3,5
Ruby Richardson (Merritt Wever) och Billy Johnson (Domhnall Gleeson) dejtade i college. De ingick också en pakt där de lovade varandra att om de båda textar RUN till varandra inom loppet av 24 timmar så ska de mötas på Grand Central Station i New York och göra en veckolång spontanresa tillsammans. 17 år senare lever de helt olika liv – Billy har en framgångsrik föreläsningskarriär och Rubys tillvaro består av förortsliv med make och barn – men båda råkar befinna sig i ett läge i livet då möjligheten att fly från vardagen känns som ett attraktivt alternativ.
Så ser premissen ut i nya HBO-serien Run där tittarna får följa med Ruby och Billy på en galen resa, men bara ges glimtar av deras tidigare liv och små ledtrådar då och då om vad som drivit det forna kärleksparet tillbaka i varandras armar vid just denna tidpunkt i livet. Det är därför inte helt enkelt att förstå deras motiv, men Billy tycks fly för att han vill fundera på sin framtid medan Ruby snarare flyr från konsekvenserna av sina val. Båda rusar i väg i jakten på vad som kunde ha varit, utan att veta om det går att fånga igen.
Run gör också skäl för namnet rent bokstavligen. Det är mycket springande både till tåg, på tåg och från tåg. Men även om en stor del av handlingen går bokstavligen på räls så är berättelsen både yvig och fragmenterad. Det här är en serie som fortfarande efter fem avsnitt (så många som gjorts tillgängliga i förväg för recensenter) inte riktigt bestämt sig för vad den vill vara. Dessutom byter serien långt in i säsongen plötsligt skepnad efter en twist som inte känns helt organisk.
Vill man fortsätta tågmetaforerna så är det här någonstans som serien hotar att spåra ur, och vad skaparen Vicky Jones gör med de tre återstående avsnitten är helt avgörande för om den här första säsongen kommer att vara värd en fortsättning eller inte.
Vicky Jones är nära vän och Dry Write-kompanjon till Phoebe Waller-Bridge, hjärnan bakom Fleabag och Killing Eve, två feta tv-succéer som alla tv-skapare drömmer om att ha på sin resumé. Vicky Jones har det som producent, vilket sannolikt är det tyngsta skälet till att HBO vågade satsa på den här serien. Att ha Jones & Waller-Bridge som producenter och mångfaldigt Emmybelönade Waller-Bridge i en cameo-roll bör ha underlättat rejält för PR-avdelningen under lanseringen av Run.
Seriens allra största tillgångar är dock huvudrollsinnehavarna. Domhnall Gleeson (Ex Machina) och Merritt Wever (Unbelievable) är elektriska ihop och bär HBO-serien på sina axlar. Utan kemin dem mellan skulle berättelsen inte fungera. Gleeson bidrar med känslighet och charm, Wever med ett nyanserat porträtt och en närvaro och empatisk utstrålning som gör att man bryr sig om Ruby trots att hon i praktiken övergett sin familj över en natt.
Det kan låta konstigt att kalla en dubbel Emmy-vinnare (Nurse Jackie och Godless) för underskattad, men för Merritt Wever stämmer det. Hittills har hon varit förvisad till roller som går ut på att stötta den stora stjärnan eller som hon själv uttryckt det: “sådana som jag får inte den här typen av roller“. I Run får hon äntligen chansen att glänsa som den stjärna hon själv är. Om detta skulle bli Merritt Wevers breda genombrott så vore det välförtjänt, men det är långtifrån säkert att serien som helhet kommer att bli den framgång som är en förutsättning för att detta ska ske.
Run bjuder sällan på den typ av skämt som får en att skratta rakt ut, även om den typiska Dry Write-humorn stundtals finns där. Serien är en märklig hybrid mellan komedi och thriller, en kombo som Waller-Bridge gifte ihop så perfekt i den första säsongen av Killing Eve, men som här inte alls känns lika naturligt sammanflätat. Men kanske är en fiktiv flykt från vardagen ändå precis det vi behöver i en tid då vi ombeds att inte lämna våra hem över huvud taget.
