Av: Mads Oddershede
Betyg: 2/6
Genre: Action
Premiär: 2014
Speltid: 98 min.
Tjänst: C More
Legenden om halvguden Hercules (Dwayne Johnson) har spridit sig i Grekland. Massor av historier sprids om hur Hercules tack vare sin omänskliga styrka lätt som en plätt genomfört de tolv stordåden helt på egen hand. När Lord Cotys (John Hurt), kungen av Trakien, får nys om detta vill han få Hercules att träna hans armé så att den kan försvara sig mot krigsherren Rheseus.
För tre år sedan upplevde Hercules sin största tragedi. Hans hustru och barn dödades under tveksamma omständigheter. Sedan dess har han rest planlöst omkring som ledare för en grupp legosoldater, inklusive sin svärson. Ryktet om hans omänskliga styrka har fortsatt att spridas för att garantera Hercules och hans soldater inkomster och möjligheten att dra sig tillbaka. Då Lord Cotys erbjuder dem Hercules egen vikt i guld, tackar de – inte överraskande – ja till uppdraget.
Lättare sagt än gjort
Men det är ingen lätt sak. Den armé som kungen ställer till förfogande består uteslutande av bönder och hantverkare som aldrig kastat ett spjut eller hanterat ett svärd. Hercules och hans sammansvetsade manskap är därför mer eller mindre på egen hand när de drar ut för att bekämpa kentaurer, en trehövdad varg, gigantiska vildsvin och sjömonstret Hydra.
Ett av äventyrsfilmernas största problem, speciellt när de rör sig i en förfalskad grekisk mytologi, är ett alltför omfattande persongalleri. Brett Ratners film har också svårt att göra detta ens någorlunda hanterbart. Hercules känner de flesta till, men när man ska lära sig att skilja på namn som Amphiaraus, Thebes, Autolycus, Atalanta och Iolaus, bara för att nämna några, är det väldigt svårt att inte bli förvirrad.
För många karaktärer
Det fungerar betydligt bättre i serieformatet, till exempel i Game of Thrones, men i en film på 98 minuter är det bättre att förenkla och minska ned antalet karaktärer. Särskilt i det här fallet, där många inte ens har något egentligt syfte, men ändå fortsätter att pressas in i handlingen under en begränsad tid. Dessutom har flertalet hjältar, kungar, krigsherrar och präster inte utrustats med vare sig personlighet eller särdrag.
Inte heller någon av Hercules egna förtrogna gör något väsen av. Varken deras utstrålning eller repliker är särskilt originella. Dwayne Johnson, med sina svällande muskler och halvlånga, mörka hår, verkar också underligt obekväm som Hercules. Särskilt när Hercules ska hålla något av sina flammande tal, som alla i bästa Braveheart-stil tydligen ska hålla före ett fältslag, så liknar Johnson mer någon som fått skinka på sin pepperonipizza. John Hurt, som under sin långa karriär spelat allt från diktator i V för Vendetta till sjaskig uppfinnare i Snowpiercer, fungerar däremot strålande som hängivet svin – men det är inte tillräckligt för att höja filmen över vilopuls.
Skiljer inte myt från verklighet
Den ursprungliga grekiska mytologin om muskelberget Herkules, som påstås var son till guden Zeus och drottningen Alkmena, får inte mycket plats i Ratners uppblåsta actionfilm. Filmen är inte särskilt angelägen att skilja myt från verklighet, man bara plöjer genom historien i jakt på nästa slagfält eller cool datoreffekt. Vi rör oss alltså uteslutande i det legendariska landskap, där Clash of the Titans och Immortals, redan har gjort tråkiga avtryck. Glöm nyanser, glöm mångsidighet och släpp alla tankar på egentligt skådespel – det finns ingenstans att finna i Hercules.
Läderrustning och sandaler har ett tydligt utgångsdatum och det datumet är nu. Greklands rika mytologi och folksägen bör inte plundras besinningslöst i jakten på ännu en tam actionfilm med dyra effekter när historien inte samtidigt berättar något om människorna, den tidens samhälle eller det religiösa livet. Gudar, halvgudar och mytiska varelser bör bli mer än symboliska figurer. Hercules fungerar som en stunds hjärndöd buller och brak-förströelse, men inte om man kräver bara en liten smula djup och innehåll.
