DELA

Titel: Westworld.
Säsong: 2
Tjänst: HBO Nordic
Premiär: 2018-04-23
Betyg: 4

Redan när Westworld debuterade hösten 2016 var förväntningarna höga. Och delvis levde skaparna, äkta makarna Jonah Nolan och Lisa Joy, upp till förväntningarna med sin välproducerade, välspelade och vackert filmade berättelse om temaparken där rika människor betalar för att leva ut sina mörkaste fantasier i en värld befolkad av människolika androider.

Jeffrey Wright och Tessa Thompson som Bernard Lowe och Charlotte Hale.

Efter att ha fått tillgång till fyra avsnitt i förväg gav vi serien hela 4,5 stjärnor, men då snarare byggt på seriens potential än vad som faktiskt visats så långt. Hade betyget byggt på hela den första säsongen hade det troligen blivit 4 stjärnor, för även sex avsnitt senare var seriens potential fortfarande större än det faktiska resultatet. Med undantag möjligen för det mycket händelserika finalavsnittet då många mysterier – den första säsongens tillgång eller förbannelse beroende på vem man frågar – äntligen förklarades.

På många sätt känns säsong ett som ett enda långt förspel, en prequel, till säsong två. I princip tog det producenterna tio långa avsnitt att lägga grunden till den verkliga konflikten, upproret som ställer robotarna i den ena ringhörnan och människorna i den andra. Och intressant nog så väljer Nolan och Joy att berätta historien som nu följer i huvudsak ur robotarnas perspektiv.

Evan Rachel Wood och James Marsden som Dolores Abernathy och Teddy Flood.

Tre ”hosts”, Dolores (Evan Rachel Wood), Maeve (Thandie Newton) och Bernard (Jeffrey Wright), är i den andra säsongen ännu tydligare förgrundsgestalter. Dolores och Maeve är de två robotarna med mest självkännedom medan Bernard befinner sig i ett mycket förvirrande gränsland där han har svårt att skilja på olika minnen. Alla tre skådespelarna är så makalöst bra som självmedvetna robotar att det väcker existentiella frågor om var gränsen mellan artificiell och mänsklig intelligens går och vad som egentligen gör oss till människor.

Upproret tar sig helt olika uttryck. Dolores är ute efter en blodig hämnd. Maeve är på jakt efter sin dotter, att det handlar om ett planterat minne struntar hon i. Thandie Newton paras ihop med Simon Quaterman, vars rollkaraktär Lee Sizemore plötsligt får ett existensberättigande som han inte hade i den första säsongen. Den arrogante Sizemore, som skrivit manus åt temaparkens karaktärer, tycks fungera lite som alter ego för seriens showrunners när han bland annat förklarar hur svårt det är variera replikerna. Mycket meta.

Simon Quaterman och Thandie Newton som Lee Sizemore och Maeve Millay.

Att det är kvinnorna som leder upproret gör den andra säsongen mindre problematisk vad gäller det myckna våld som utövas. Även om producenterna medvetet lät bli att visa själva våldtäkterna så var det sexuella våldet mycket närvarande under den första säsongen. I säsong två är kvinnorna så mycket mer än offer.

Av människorna ägnas mest tid åt ”Man in Black”. Vi ges fler ledtrådar till varför William förvandlas från nice guy till kallhamrad mördare. Både Jimmi Simpson och Ed Harris är utmärkta i sina roller.

Ed Harris som ”Man in Black.

Säsong två introducerar oss också för Shogun World och implicerar att det finns ännu fler temaparker vid sidan om Western-parken som vi tillbringade hela den första säsongen i.

Två svenskar och en danska har hyfsat tunga roller i säsong två. Ingrid Bolsø Berdals Armistice är lika badass som i den första säsongen. Gustaf Skarsgård och Fares Fares är de två svenska nytillskotten. Skarsgård spelar Karl Strand, säkerhetschef i det mäktiga bolag som äger temaparkerna ute i öknen. Fares Fares är tekniker och analyserar den data som finns gömd inne i robotarna. Ingen av dem har särskilt utmanande scener under de fem första avsnitt som HBO gjort tillgängliga i förväg.

Gustaf Skarsgård, tvåa till höger, som Karl Strand.

Den andra säsongen är något lättare att hänga med i nu när alla tittare vet att handlingen sker i flera parallella tidslinjer och tack vare den tydliga konflikten mellan människor och androider, men säsongen kan ändå sammanfattas på samma sätt som den första. Det är en tankeväckande historia om artificiell intelligens, snyggt filmad i storslagna miljöer och fylld av utmärkta skådespelarinsatser. Men det räcker inte för att göra Westworld till den tv-historiska milstolpe som producenterna (Nolan, Joy och JJ Abrams) och HBO satt sig för att åstadkomma. Det är fortfarande en serie som talar mer till huvudet än till hjärtat. Exempelvis behövs fler intressanta relationer att bry sig riktigt mycket om. Tittarna saknar episka kärlekshistorier och djupa vänskapsrelationer värda att investera känslorna i.

En och en halv säsong in i den påkostade serien börjar det bli dags för Westworld att leva upp till potentialen på riktigt.

INGA KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR